Det har blivit många tårar, samtal och många tankar idag.
Det jag har kommit framtill är väl att jag aldrig mått så dåligt som jag gör,
Aldrig kännt mig så ensam och svag.
Jag känner mig inte stark någonstans, och har inga krafter att hämta.

Jag åkte hit i tron om att få leva mitt liv lite,
Men när har jag varit här i över två veckor, och de känns som ett fängelse.
Jag sitter in stängd i ett hus 10h/dag, har ingen att prata med eller ens umgås med.
Jag tar hand om en bebis, Det är bara samma sak hela dagen lång.
Dom kompisar jag träffat bor en stund här i från,
så har nästan ingen chans att träffa dom på vardagar.
Jag känner mig så hjälplös, de finns ingen på flera tusen mil som ens bryr sig.
Jag känner att jag valt helt fel sak att åka bort med,
Jag skulle nog klarat detta mycket bättre om jag åkt för att plugga,
för du får du träffa folk varje dag, umgås och prata. Gå i skolan.
Jag får träffa folk ungefär 4 timmar per dag, och de räcker inte.
Jag känner att jag är inte jag här, jag älskar staden och de e lätt de coolaste jag varit med om.
Men att åka hit som Au pair e inte rätt för mig, jag har levft mitt liv med ungar,
och anpassat mig efter de, haft många syskon och vant mig vid att inte stå i centrum,
och inte alltid göra som jag vill, men jag vill leva mitt liv nu, De e min tur nu,
Och på de här sättet kommer jag inte få leva mitt liv.

Och det jag är sjukt rädd för är nu att folk ska dömma mig, och säga att jag inte klara av de,
Och nej de kanske jag inte gör, men jag har försökt, jag har åkt långt hemifrån,
för att försöka leva mitt liv. Men de kanske inte går.
Jag är rädd för att folk ska bli besvikna på mig nu,
För jag va ju trotts allt den som skulle åka i från stan,
Men de ska jag, men jag måste bara hitta rätt väg, min väg, där i från.
Men med tanke på hur dåligt jag mår känns de bara inte värt de.
Tanken kom på att byta familj då, få några äldre barn, några man kan leka och prata med.
Men dom som gjort en sån där byt sak, säger att de e de värsta som finns!
Det är ootroligt jobbigt och smärtfullt,
Och eftersom jag kommit på att jag inte har de behovet av att ta hand om barn,
så känns de här helt fel. Jag vill ut och resa, koncentrera mig på mig. 
Leva MITT liv, efter vad jag behöver! 

Jag har kommit överrens om med min mamma idag, 
Som e inte orkar höra hur mycket jag gråter varje dag, 
Och hur ensam jag känner mig att om jag fortfarande mår lika kasst om två veckor,
Så kommer jag hem, jag tänker alltså inte genom gå någon byta familj sak.
För mår jag lika dåligt om två veckor, så tänker jag inte genomföra de.
Jag tänker inte utsätta mig för mer.

Mitt hjärta är kluvet, jag skulle lätt kunna leva och bo här i USA, i Chicago,
Men inte under dessa vilkor, det är inte frihet här, det är bara ett annat fängelse.
Jag kommer bli ledsen om jag väljer att åka här i från, men även ledsen om jag stannar.

Jag har fått mycket stöd från Mamma,bror och vewe idag <3
För jag kommer känns mig så jävlamisslyckad om jag väljer att komma hem,
Totalt misslyckad! jag skulle klara de här!
Men Allt jag behöver höra från alla är att det är Okej att komma hem.